Sophia Jansson

Idag fick jag efter ÅR av slit lämna in den lilla rosa manick som varit allt från min livräddare, bästa vän, värsta fiende och hatobjekt. Den har i stort sett varit med om all jag varit med om de senaste åren. Det må te sig lite lustigt att jag haft svårt att lämna den. Å andra sidan inte. Den var min trygghet. Den har givit mig exakt "rätt" mängd mat under den tid jag själv varit helt inkapabel att med mina egna ej befintliga hunger/mättnadskänslor gör det. Jag hade aldrig klarat det utan den. Jag talar givetvis om den lilla rosa Mandometern. Ett slags

 

matvåg jag använt vid lunch och middagar för att få i mig exakt rätt mängd mat mitt schema innehållit. 
Jag ska inte undanhålla att det var me dlite skräckblandad förtjusning jag för ungefär 3 veckor sedan lämnade in den för en "prövotid" utan den tryggheten. Ju längre tiden gick märkte jag dock hur jag mer och mer vågar lita på mina egna signaler, och den där skärckblandade förtjusningen övergick till slut i en stolthet jag inte känt på länge, jag kommer att klara det här.

Det tål att nämnas att den fortfarand eligger där i min behandlares skrivbordslåda, om allt skulle gå åt helvete så finns den där, Men det kommer att gå bra. 

Trots mina få kronor i plånkan bestämde jag mig för att fira loss denna historiska dag. Lyxlunch, lyxkaffe och massvis med godis ikväll. Köpte även med mig lite alkoholfritt vin hem. (Har nämligen blivit tilldelad det fina smeknamnet "spritkvinnan" så jag känner att jag kanske borde tagga ner lite, åtminstone i veckodagarna.) Haha