Sophia Jansson

Idag stod jag framför spegeln och tänkte på hur väldigt lite ångest detta moment numera är kopplat till. Att jag kan se mig själv i spegeln utan att gråta, och istället stå där och se en kvinna med både ass och boobs och känna mig hemma. En människa med synliga muskler istället för synliga revben.

Det mest fantastiska är dock inte hur jag ändrat synen på min fysiska kropp, utan hur jag värdesätter och prioriterar annorlunda idag. För vad gör ett mellanrum mellan låren om du tappat ditt leende? 

Idag har jag kanske inte några synliga kotor eller revben, men jag har istället ett helt leende gap fyllt med synliga tänder. Jag kan stå framför spegeln och betrakta tjejen jag ser, med ett slags stolthet istället för skam. Jag tog mig igenom allt det där som jag trodde skulle bli min död. Om jag ska vara ärlig. Så trodde jag faktiskt inte det. Jag trodde jag skulle ge upp och välja sjukdomens väg, för den hade ju varit enklast, eller hur? Men jag har samtidigt aldrig varit någon som ger upp. Jag har alltid valt att göra det som många trott varit omöjligt. Oavsett vad det handlat om. Den här gången var inget undantag. Och idag kan jag stå där framför spegeln och välja mitt eget liv. Jag har mina egna värderingar vilket bilden ovan visar. För när man värdesätter och väljer att visa det som kan ta dig någonstans i det verkliga livet, till exempel ett leende och positivt sinne, istället för att konstant spegla varenda liten kota eller ben på ryggen och endast leta fel, då har man kommit långt. Och så långt har jag kommit nu.